Skuleskogen är Sveriges 19:e Nationalpark och ligger ca 1 mil söder om Örnsköldsvik. Vi valde att gå in via den nyöppnade Entré Väst. Den gör att man hamnar nära den stuga som vi vid första besöket inrutade som vår, Lillrutenstugan. I lätt regnrusk påbörjades vår vandring mot Lillruten.
Det hemliga vägskälet mot Lillruten
Efter vi anlänt började helgens uppdateringar av stugan och de blev många. Anna hade skaffat ett par fina ljusstakar, tagit med grytlappar och en ny gryta. Det slogs upp nya spikar för att hänga saker på, yxan lagades och fotogenlampan testades. Den visade sig tyvärr läcka fotogen och efter att ha försökt laga den med både det ena och andra så är den nu kasserad. Första kvällen blev det existensminimum-mat. Förrätten bestod av löjroms-toast och efter detta åt vi kokt potatis med panerad egenfiskad sikfilé (vi var ute och håvade den i Sävarån i onsdags natt) och en kall yoghurtsås med fetaost & basilika. Riktigt gott.
En enkel brödrost
Förrätten serverad
Ett hårt liv på klipporna
Lillråtjärnen
Vy mot Slåttdalsberget
Jag i Slåttdalsskrevan (Ja jag finns faktiskt mitt i bild, likt Bermans Döden)
Vy mot Slåttdalsberget
Jag i Slåttdalsskrevan (Ja jag finns faktiskt mitt i bild, likt Bermans Döden)
Vid skrevan stanna vi och fika lite och tittade på utsikten. Parken bjöd på en makalös utsikt. Skrevan var även den grymt mäktig. Från skrevan klättade vi ner till Tärnättvattnet och kollade in stugan där. Från Tärnättvattnet väntade en 162 m lång nerstigning mot havet och Tärnättsundets stuga, som visade sig vara mer av ett fritidshus. Slutligen vandrade vi ut till Stugan på Tärnättholmarna och där intog vi dagens lunch vid 16-tiden. Vi passade även på att logga en cache på öns sydspets.
Vackra Tärnättvattnet
Tärnättsundet
Som ni kanske förstår hade vi nu endast kommit halvvägs. Vi hade hela vägen hem framför oss och solen skulle gå ner kring 18. Detta gjorde att stugorna vid Fjälludden fick vänta. Vi får ta dem vid ett senare besök. Det var dags att börja röra sig hemåt. Vi lämnade Tärnättholmarna klockan 17 med växeln ställd på högt tempo. Jag hade tänkt att ta en liten paus efter den 162 m höga stigningen till Tärnättvattnet, men då solen fortfarande gav lite ljus så pressade vi vidare upp genom Slåttdahlsskrevan. På toppen tog vi oss ett snabbt depåstopp och det vara lämpligt att slå på pannlampan. Av ren tjurskallighet så vandrade jag vidare utan lampa. Klättringen ner med ryggsäck genom stenkrossen blev lite mer spännande på så vis.
Uppåt, uppåt, uppåt
Skymning en faller
Skymning över Tärnättvattnet
Is på Tärnättvattnet
Mörkret i skrevan... framåt framåt
Vägen hem i mörkret
När jag 3-4 km senare gav upp och tog på mig min pannlampa så förstod jag varför jag haft så svårt att hålla jämna steg med Anna. Det är betydligt mer ansträngande att gå med hjälp av mörkersynen än med hjälp av en stark pannlampa när solen gått ner. Det kändes även skönt att kunna se om mark bar, var hal eller bestod av lera. Fram tills lamapn åkte på hade jag använt gångstaven för att knacka fram information om underlaget, en lätt tidsödslande teknik. Vandringen gick vidare genom natten och efter att gjort ett kort besök hos några förvånade ungdomar i Skrattabborrtjärn så anlände vi hem till Lillrutenstugan strax efter 20. Efter dagens 2 mil långa vandring satt det gott med lite mat. Lillrutens gästgiveri serverade denna kväll späda rödbetor med smör & salt följt av äpplebräserad kycklingfilé med ris. Med välanvända ben somnar man gott och drömmer härliga drömmar om dagen.
Drömmen om att flyga
Sista dagen i Skuleskogen blev det mest svampplockning och sen bilen hem till Umeå. Jag får passa på att tacka Anna för trevligt sällskap under en underbar tur i Skuleskogen.
Helgens tur, färgad i lila




















Inga kommentarer:
Skicka en kommentar